Idag sa jag det högt

psykisk ohälsa, träning

Idag tog jag min första löprunda på jag vet inte hur länge, och även om det var helt sjukt jobbigt så kändes det som om jag kunde andas för första gången på länge. Och det var roligt. Det var så himla roligt att få sträcka på benen och bara springa på utan att bry sig om tid eller nånting. Jag kunde inte det, bry mig alltså, för jag vet ju att jag är tillbaka på ruta ett så det var ingen mening att ha några förväntningar.

Som jag sagt tidigare, att när kroppen rör sig så rör sig tankarna också, vilket är exakt jag behöver just nu. Jag började tänka på att jag vill prata om min psykiska ohälsa öppet, dela med mig mer och vara ärlig med folk. Jag har ju velat det så länge men det är så fruktansvärt läskigt. Men under de där kilometerna så tänkte jag att jag nog ska bara börja göra det. Skita i vad andra tror, tycker eller tänker, det här är viktigt för mig så jag vill göra det.

Och vet ni vad, för ungefär en timme sen delade jag mitt första inlägg på instagram om det här. Det kändes så jäklarns bra. Det var skitläskigt och jobbigt men också stort och modigt. Jag kände mig modig, och viktig. Jag vill tro att det kommer bidra till något bra. Om jag vågar vara öppen så kanske någon annan vågar söka hjälp. Jag vill bara dela med mig av mina erfarenheter och hoppas kunna hjälpa någon annan.

Jag vill fortsätta prata om det här, och nu är första steget taget. Dessutom vill jag fortsätta med min löpning, för jag vet att jag mår så sjukt bra av det och det är så roligt. Idag är en rätt bra dag ändå, trots att den var så tung och mörk imorse.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s