Lite tankar efter helgen

psykisk ohälsa, tankar & texter

Jag börjar känna en förändring inombords. Liten, långsam, men den finns där. Den här pausen har varit helt avgörande i allt. Hade jag inte gått till läkaren den där morgonen i juli hade jag brakat ihop totalt. Det är jag säker på. Hade jag väntat bara några dagar till hade jag nog gjort det. Jag var på absoluta bristningsgränsen och jag gjorde vad jag behövde för att överleva. Det låter dramatiskt, men så känns det.

Och jag ska vara ärlig, jag har slarvat rejält med mina tabletter på senaste. Jag gillar inte hur dom får mig att känna så istället har jag satsat stenhårt på att komma igång och träna, äta bra mat och sova. Röra på mig. Tillsätta näring och energi. Imorgon ska jag till min läkare och då ska vi utvärdera lite och se hur vi ska gå vidare. Och på torsdag ska jag till kuratorn för första gången.

Jag börjar fundera på om det kanske är dags att försöka komma tillbaka till jobbet igen. Inte heltid, absolut inte, men kan tänka mig några dagar, 2-3 max. Kanske halvdagar bara. Jag vet inte. Är fortfarande skör och jag vill inte gå ut för hårt direkt för då vet jag att jag kommer krascha igen. Sakta men säkert, en stadig come back. Får se hur allt känns efter mina möten i veckan.

Jag har haft en väldigt bra helg, har lyckats tanka mycket energi dessa dagar vilket är avgörande för att jag ska börja må bättre. Än så länge känns min tank mer än tom, som ett hål, men jag ser dessa dagar där allt känns bra som att jag börjar lägga grunden och börja täppa igen det där hålet. Snart har jag en stabil botten, och då kan jag börja fylla på riktigt. Man tar lite i taget, känner efter, backar, kliver fram, strukturerar om, känner igen, försöker igen, backar 3 steg, gråter, skrattar, ifrågasätter. Man lever. Ett steg i taget.

Det ska bli bra igen. Det finns inget annat.
Jag tycker det är ganska spännande att lära känna den nya Ronja. Vem är hon, vad tycker hon om, vad vill hon göra. Det finns massor att utforska och lära, det är roligt. Varför ska jag ”gå tillbaka” till den jag var innan min ångest? Jag minns inte hur hon var. Och jag tror att jag växte ifrån henne för längesen. Det är ungefär som att ha ett block framför dig, som du sakta men säkert skulpterar fram. Du vet inte vad formen kommer bli, och det är det som är spännande. Det blir något helt nytt. Det jag vet dock, är att jag är starkare nu. Modigare. Klokare. Jag är en krigare. Bär mig själv ståtligare och större.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s