Lite tankar efter helgen

psykisk ohälsa, tankar & texter

Jag börjar känna en förändring inombords. Liten, långsam, men den finns där. Den här pausen har varit helt avgörande i allt. Hade jag inte gått till läkaren den där morgonen i juli hade jag brakat ihop totalt. Det är jag säker på. Hade jag väntat bara några dagar till hade jag nog gjort det. Jag var på absoluta bristningsgränsen och jag gjorde vad jag behövde för att överleva. Det låter dramatiskt, men så känns det.

Och jag ska vara ärlig, jag har slarvat rejält med mina tabletter på senaste. Jag gillar inte hur dom får mig att känna så istället har jag satsat stenhårt på att komma igång och träna, äta bra mat och sova. Röra på mig. Tillsätta näring och energi. Imorgon ska jag till min läkare och då ska vi utvärdera lite och se hur vi ska gå vidare. Och på torsdag ska jag till kuratorn för första gången.

Jag börjar fundera på om det kanske är dags att försöka komma tillbaka till jobbet igen. Inte heltid, absolut inte, men kan tänka mig några dagar, 2-3 max. Kanske halvdagar bara. Jag vet inte. Är fortfarande skör och jag vill inte gå ut för hårt direkt för då vet jag att jag kommer krascha igen. Sakta men säkert, en stadig come back. Får se hur allt känns efter mina möten i veckan.

Jag har haft en väldigt bra helg, har lyckats tanka mycket energi dessa dagar vilket är avgörande för att jag ska börja må bättre. Än så länge känns min tank mer än tom, som ett hål, men jag ser dessa dagar där allt känns bra som att jag börjar lägga grunden och börja täppa igen det där hålet. Snart har jag en stabil botten, och då kan jag börja fylla på riktigt. Man tar lite i taget, känner efter, backar, kliver fram, strukturerar om, känner igen, försöker igen, backar 3 steg, gråter, skrattar, ifrågasätter. Man lever. Ett steg i taget.

Det ska bli bra igen. Det finns inget annat.
Jag tycker det är ganska spännande att lära känna den nya Ronja. Vem är hon, vad tycker hon om, vad vill hon göra. Det finns massor att utforska och lära, det är roligt. Varför ska jag ”gå tillbaka” till den jag var innan min ångest? Jag minns inte hur hon var. Och jag tror att jag växte ifrån henne för längesen. Det är ungefär som att ha ett block framför dig, som du sakta men säkert skulpterar fram. Du vet inte vad formen kommer bli, och det är det som är spännande. Det blir något helt nytt. Det jag vet dock, är att jag är starkare nu. Modigare. Klokare. Jag är en krigare. Bär mig själv ståtligare och större.

Imorgon får jag en ny chans

psykisk ohälsa, vardag

Igår for jag och Jesper till Handöl en sväng för han ville kolla in några fiskeställen och jag hade inget att göra så jag kunde lika gärna följa med. Det var jättefint att gå längs med strömmen och hundarna busade som bara den. Så fint där borta, fjäll vart man än tittar och ett lugn som sprider sig i kroppen. Vi sa det, jag och Jesper, att det är lätt att må bra där. När man befinner sig i naturen och bara får andas.

Och det är så skönt att åka iväg från Åre och Duved ibland. Även om det är fint här också så ser man ju detta varje dag, det kan vara skönt att se ett annat fjäll och supa in en annan bys luft emellanåt.

På kvällen var vi på bio, Ida var med också. Vi såg Once upon a time in Hollywood som visst var baserad på en verklig händelse. Hade ingen aning. Men det var en ganska bra film, om än lite skruvad haha.

Idag vaknar jag trött, ångestladdad och ont i hela kroppen. Tabletterna jag tar har tyvärr den effekten och jag tycker det är så sjukt jobbigt. Jag har sovit hela dagen. Som tur är verkar Toijko också trött idag för han har också sovit. Men jag vill inte känna mig som en zombie om dagarna, jag har ju saker jag vill göra som jag skrivit upp men det går inte. Det känns typ som medicinen gör mer skada än nytta… Vet inte om det är så, men det känns så.

Idag känns det hopplöst. Och jag hatar det. Hatar hur något som inte syns hindrar mig från mitt liv. På ett sätt är det skönt att den här dagen snart är slut och att det kommer en ny imorgon, så jag får börja om. Prova igen. Kanske kan jag få till det bättre imorgon.

Ordbajs

psykisk ohälsa, tankar & texter

Det är jobbigt just nu. Jag får inte riktigt dagarna att funka och min sömn har kraschat igen. Vet att jag måst bli bättre på att ta mina tabletter men det är så jävla läskigt. Faktiskt. Det känns konstigt att behöva proppa kroppen full med konstiga ingredienser jag inte ens kan uttala namnen på. Det är fan inte lätt. För en vecka sen kände jag att jag nog skulle kunna börja jobba 50% snart. Nu känns det så jävla långt bort. Samtidigt som jag vet att det inte är så mycket kvar av sommarsäsongen och sen blir det ett glapp innan vintern börjar och det kanske inte vore så dumt att försöka komma igång igen.

Det är svårt. Jag inser också att man måste fan vara frisk för att kunna vara sjuk. Men det är en helt annan historia. Jag känner mig lite arg. Inser jag nu när jag skriver det här. Jag är arg för att jag inte kan ta kontroll över mitt liv och att jag bara lever i nån jävla gråzon hela tiden. Jag stör mig på mig själv. blir besviken, frustrerad och knäpp. Ledsen. Det är tamefan att det ska vara så svårt.

Jag försöker jobba med mina tankar och inte tänka så mycket på framtiden, bara tänka på vad som är nästa rätta steg. Men jag har tappat det. Planeringen jag skrev förra veckan höll inte ens tre dagar sen sket sig allt. Och det gör mig frustrerad på mig själv. Att det ska vara så jävla svårt att bara hålla sig till en plan. Hålla sina löften till sig själv. jag vill bli bättre, jag vill göra bättre. Jag vill vara bättre. MYCKET bättre. Min självdisciplin verkar vara bortblåst.

Min läkare har sagt åt mig att sluta vara så hård mot mig själv. På ett sätt kan jag förstå henne, på ett sätt absolut inte. Jag tycker att jag är alldeles för snäll med mig själv. Som tillåter mig själv att fucka up dag efter dag efter dag. Bara ligga i soffan, inte äta riktigt, inte träna riktigt, inte sova riktigt. Gråter och har ångest och känner att världen är emot mig. Jag tar ju förfan inget ansvar för min egen hälsa. Det är något jag vill bli bättre på. Att lära mig ta ansvar för mig själv och mitt liv och se till att göra något vettigt av det. Men ja, det är svårt och läskigt och jag känner mig som 5 år igen. Fast jag vet ju att ingen kommer att fixa det här åt mig. Det är bara jag som kan göra det.

Jag vill sluta gnälla, och istället börja få saker gjorda. Börja få ordning på mitt liv. Få ordning på min hjärna. Åtminstone ta tillbaka kontrollen över vad som pågår där inne.

Idag var det tufft

psykisk ohälsa, vardag

Först och främst måste jag bara flika in hur MAGISKT det var igår när jag och Ida for till Gevsjön. Det var helt tyst och lugnt, vattnet var skönt och det var knappt någon där. Vi badade och bara hängde på stranden och mådde så jädrans gött. Vill åka hit fler gånger. Fattar inte att vi inte varit här på hela sommaren?!

Idag var det svårare dock. Redan imorse vaknade jag med en klump i magen och kände direkt att jag var extra skör. Det är så enkelt att skilja när jag haft någon/några bra dagar för helt plötsligt blir det svart på vitt. Den här känslan av att något inte står rätt till.

Och plötsligt måste jag leta bland alla burkar efter vilken tablett jag ska ta när det blir så.

Det är en märklig känsla. Allt man jobbar på dagligen, konstant, kan bara raseras på en sekund. Man är så fruktansvärt liten och hjälplös i det här mörkret. Känns det som iallafall. Ensam är man ju aldrig men just där och då är man det. Det är tungt.

Som grädde på moset hände massa konstiga saker på förmiddagen som totalt knäckte mig och sen låg jag på soffan och storgrät. Det var skönt dock. Det är alltid så skönt att släppa på det där trycket. Det ligger där som ett konstant lock och jag kämpar fortfarande med att öppna det och låta saker och ting komma ut. Men det är läskigt och svårt och jag är van att hålla allt inom mig. Också något jag jobbar med. Konstant.

Nåväl. Mamma ringde iallafall häromdagen och vi hade bestämt en mystur på fjället så hon kom förbi och så tog vi en sväng på Mullfjället. Vi hade så himla mysigt och trevligt och det var exakt vad jag behövde för att vända på den här dagen. Vi pratade om allt och inget, satte oss ner med lite fika och tittade på utsikten och kramades i flera timmar.

Ibland behöver man bara sin mamma, sin hund och ett fjäll för att allt ska kännas bra igen.

Just nu är jag fruktansvärt utmattad och tagen från den här dagen. Min hjärna blir lätt överkokad och då måste jag bara pausa ett tag. Nu ligger jag på soffan och känner mig färdig med den här dagen. Imorgon är en ny dag, nya tag. Det blir säkert något utav den också.

Ta hand om er.

Back on track

psykisk ohälsa, träning

Idag stog långpass på schemat och jag tänkte att jag skulle springa den runda som jag och Toijko gick igår. Det visade sig dock att det inte var så långt alls, ca 5km haha. Däremot är det en rejäl uppförsbacke och en hel del kuperat i skogen så jag tyckte det var rätt bra ändå.

Försöker verkligen jobba på att få in ett träningspass om dagen ungefär, för herregud vilken skillnad det blir i mitt mående när jag rör på mig. Det är som natt och dag. Går knappt beskriva. Jag börjar inse mer och mer hur viktigt det är för mig att jag tränar och rör på mig, och håller en bra kosthållning. Inte äta en massa skit, inte skippa måltider och se till att äta näringsrikt.
Jag var och storhandlade idag och köpte faktiskt inte en enda grej som inte stog på listan. Mitt mål är ju att bli bättre på att laga mat och nu har jag tagit inspiration och recept från ”portionenundertian” och ska köra på det denna vecka.

Igår var jag dock bjuden på middag men det blev hälsosam vegetarisk tacos som serverades i salladsblad. Det var SÅ gott! Och fräscht. Man blev inte sådär dåsig som jag tycker man lätt blir av vanlig tacos. Det känns roligt att börja ta tag i min kost och träning, jag märker sån himla stor skillnad i kroppen och det är glädjande. Och motiverande. Ser framemot vad som händer om några veckor.

Jag är fortfarande här

psykisk ohälsa, träning, vardag

Ja vad ska man säga, den här sidan har inte prioriterats på senaste. Tydligen. Men nu är jag jäkligt motiverad att ta tag i en hel del saker i mitt liv, bland annat bloggen. Framförallt så vill jag ju fortsätta skriva och kunna ha en plats att samla tankar och bilder på.

Tänkte jag ska dra en liten snabb update om vad som hänt på senaste, samt vad jag planerat för framtiden.

Vi tar det från början..

Jag har ju som sagt börjat springa igen. Än så länge går det typ 50/50, hälften av passen känns bra medans hälften känns skit haha. Den här veckan har jag planerat alla mina träningsdagar och jag tror att det kommer göra sjukt stor skillnad.

Min syster kom hit förra helgen och stannade över natten. Så himla mysigt! På lördagen packade vi fika och for upp till Blanktjärn. Hade inte varit där än i år. Det är ju avspärrat nu så man inte får gå ner till vattnet och man får bara hålla sig till en av grillplatserna samt att det är cykelförbud. Detta är för att det är sånt himla högt tryck på lederna så de har blivit så fruktansvärt slitna. Avspärrningen är så att naturen ska få vila lite.

Det var iallafall jätteskönt väder och vi satte oss i mossan en bit från leden och fikade och tittade på folk som gick förbi. Toijko tyckte det var väldigt roligt att tugga på exakt alla pinnar som fanns så ibland gick det inte så fort fram haha. Men vi hade ju inte bråttom!

På kvällen for vi hem till pappa för han fyllde år på fredagen så det blev middag och en tårta till efterrätt som jag och Josefin hade slängt ihop innan. Så himla mysigt att hänga lite med nästan hela familjen.

En annan grej som jag gjort är att jag och Ida for upp till linbanan och släppte vovvarna en kväll. Det var helt magiskt fint (men alltid så svårt att fånga i mobilkameran…) och hundarna for som raketer upp och ner i backen. Tycker det är så härligt att se när dom busar och leker med varandra. Lex och Toijko har verkligen blivit så bra vänner.

Vi har också varit ute och plockat hjortron! Alltså, jag hade glömt hur fantastiskt det är? Dels är det så galet rogivande att gå runt på fjället, sätta sig bland risen och plocka bär, men också så känner man ju sig så himla RIK. Vilken ynnest det är att få gå ut och plocka färska bär.

Hundarna for runt i lyckorus och mådde så himla gott i mossan. Jesper var med också men han var lite längre bort.

Det fanns massor av både hjortron och blåbär, men hjortronen var ganska små och mycket var inte ens moget än. Man skulle nog kunna gå upp nu igen och plocka massor. Vi fick ihop två stora hinkar på den tiden vi var ute och jag har ätit hjortron nästan varje dag sen dess. Det ÄR ju så gott!

Idag, måndag då. Jag sov lite halvtaskigt men vaknade upp och kände mig sjukt motiverad och peppad på den här veckan. Igår satt jag och planerade mina dagar så att jag inte ska behöva bli så handfallen hela tiden. Jag behöver en plan på vad jag ska göra på dagarna för annars blir allt alldeles för överväldigande vilket gör att jag bara hamnar i en ångestbubbla i soffan hela dagen.

Min läkare har ju sagt att jag absolut inte får sova på dagarna för att vi ska få ordning på min sömn, så det gäller att jag har saker att sysselsätta mig med. Hittills har allt gått enligt plan förutom att jag kom upp en timme senare än jag önskat. Men det är okej, huvudsaken är att jag är uppe. Det är så lätt att vara hård mot sig själv och sänka sig själv när saker och ting inte blir som man tänkt sig, men jag måste måste MÅSTE sluta med det. (min läkare säger att) Jag har haft sån stor och hög press på mig själv och levt under hög stress så länge att jag behöver ta många steg tillbaka och vara glad för det jag klarar av. Ibland är det mer, ibland mindre.

Nu känner jag att inlägget börjar bli väldigt långt här, men jag är GLAD att vara tillbaks och vi ska prata mer om min sjukskrivning. Jag lovar.

Ha en fantastisk måndag, PUSS.

Fredagskänslan

psykisk ohälsa, träning

Det har gått några dagar sen sist, men helt ärligt har inget spännande hänt. Jag hade en dipp igen, allt har varit tungt på senaste. Men idag lyckades jag släpa mig till gymmet och brände av ett riktigt bra löppass på bandet. Det kändes magiskt! Jag visste inte riktigt hur det skulle gå, med tanke på att jag fortfarande är i bara starten av att komma igång igen, men det gick över förväntan.

Det blev 1km uppvärmning, sen 10 km med tempoväxling, sen 1 km nedjogg. Avrundade med lite core-övningar och yoga. Sen hade jag en riktigt good feeling i kroppen. Vill ju verkligen komma i grym form nu, men ibland är det bara så jäkla trögt att ta sig ur soffan.. Inte bara att man är lat, men också att min hjärna är ju lite knäpp nu så det är som att någon håller emot. Men jag tänker att för varje gång jag lyckas ta mig upp så blir det lite lättare. Och jag VILL ju, för jag VET vilken förbaskat härlig känsla man får efteråt.

Tillbaks till spåret

psykisk ohälsa, träning

Jag är som sagt tillbaks i löparskorna och även om det går riktigt långsamt för tillfället och jag är i riktigt dålig form så älskar jag det. Försöker springa helt kravlöst och inte bry mig om några tider eller nånting, bara vara tacksam över att jag faktiskt KAN springa. Och det funkar ganska bra. Det är härligt. Det är roligt. Jag mår bra av det.

Efter 6km löpning stannade jag vid starten av längdspåren och stretchade lite innan jag gick hem och tog ut Toijko på en 3km promenad i spåret. Han älskar att springa i skogen och här har han ju aldrig varit förut så han verkligen myste. Längtar tills i helgen när Ida kommer hem med Lex (Toijkos bästa kompis) så dom kan springa i skogen tillsammans. Det kommer bli så kul.

Annars så är jag helt rörd av alla meddelanden och kommentarer som rullade in igår efter jag delat lite av min sjukskrivning på instagram. Jag var helt varm i hela kroppen resten av kvällen. Dock hade jag lite svårt att sova, kunde inte somna riktigt och vaknade flera gången. Det var väl en ganska stor dag för mig igår så det kanske var därför.

Jag ska skriva mer om min depression och ångest snart, jag måste bara smälta allt lite och landa i det här nu.

Ta hand om er.

Idag sa jag det högt

psykisk ohälsa, träning

Idag tog jag min första löprunda på jag vet inte hur länge, och även om det var helt sjukt jobbigt så kändes det som om jag kunde andas för första gången på länge. Och det var roligt. Det var så himla roligt att få sträcka på benen och bara springa på utan att bry sig om tid eller nånting. Jag kunde inte det, bry mig alltså, för jag vet ju att jag är tillbaka på ruta ett så det var ingen mening att ha några förväntningar.

Som jag sagt tidigare, att när kroppen rör sig så rör sig tankarna också, vilket är exakt jag behöver just nu. Jag började tänka på att jag vill prata om min psykiska ohälsa öppet, dela med mig mer och vara ärlig med folk. Jag har ju velat det så länge men det är så fruktansvärt läskigt. Men under de där kilometerna så tänkte jag att jag nog ska bara börja göra det. Skita i vad andra tror, tycker eller tänker, det här är viktigt för mig så jag vill göra det.

Och vet ni vad, för ungefär en timme sen delade jag mitt första inlägg på instagram om det här. Det kändes så jäklarns bra. Det var skitläskigt och jobbigt men också stort och modigt. Jag kände mig modig, och viktig. Jag vill tro att det kommer bidra till något bra. Om jag vågar vara öppen så kanske någon annan vågar söka hjälp. Jag vill bara dela med mig av mina erfarenheter och hoppas kunna hjälpa någon annan.

Jag vill fortsätta prata om det här, och nu är första steget taget. Dessutom vill jag fortsätta med min löpning, för jag vet att jag mår så sjukt bra av det och det är så roligt. Idag är en rätt bra dag ändå, trots att den var så tung och mörk imorse.

Promenad i tege, högsommar och en trött själ

psykisk ohälsa, vardag

Igår tog jag, Jocke och Toijko en promenad i tege med lite fika i ryggsäcken. Herregud vad varmt det var, vi stannade flera gånger och gav vatten till Toijko, tog ner han i bäckar och såg till att vi själva drack. Tycker det är härligt med sån här värme men samtidigt är det lite läskigt. Man måste verkligen se till att dricka och få i sig mat för annars kollapsar man ju.

Det var ialllafall väldigt mysigt att bara strosa runt där utan någon som helst brådska. Och när vi kom hem tog vi ett dopp i sjön och sen somnade jag på soffan några timmar med en bok i handen. Så skönt.
Jag har börjat läsa mycket igen, det är underbart. Känner mig så lätt och kommer till ro när jag läser. Det är skönt, när min hjärna annars går på högvarv.

Idag är det dock lite svårare. Jag är ledsen idag, har inte gjort nånting förutom att gå ut med Toijko och sovit på soffan. Läst lite också. Och nu på kvällen lyckades jag ta en dusch. Men jag känner mig bara så olustig i hela kroppen, så många frågor och inga svar. Känner mig vilsen, liten och ledsen. Oförstådd, missplacerad och ur funktion. Maten smakar ingenting idag och jag vet inte om jag är hungrig eller mätt, jag känner ingenting.

Det är så svårt att vara sjuk på insidan. Man kan inte plåstra om eller se om såret läker eller inte, så som man kan om det är på utsidan. Jag undrar om det nånsin kommer bli bra igen, vad jag ska göra av mig själv för såhär kan jag inte fortsätta leva. Allt jag vill är att fly härifrån och börja om på nytt.

Det är så frustrerande och jobbigt när man ena stunden tror att man börjar få lite ordning på saker, för att sen gå och borsta tänderna och när man tittar sig själv i spegeln så vänder allt och man är tillbaka på ruta ett. Man måste liksom kämpa sig igenom dagarna och göra saker som får en på fötter. Typ bädda sängen, borsta tänderna, ta på sig vanliga kläder, ta en promenad, etc. Göra saker för at få dagen att gå och för att på något sätt komma tillbaka till livet. Det är svårt och jag är ledsen och vill inte leva men jag vill leva och jag vill inte vara ledsen och jag önskar att det vore enkelt.