Lite tankar efter helgen

psykisk ohälsa, tankar & texter

Jag börjar känna en förändring inombords. Liten, långsam, men den finns där. Den här pausen har varit helt avgörande i allt. Hade jag inte gått till läkaren den där morgonen i juli hade jag brakat ihop totalt. Det är jag säker på. Hade jag väntat bara några dagar till hade jag nog gjort det. Jag var på absoluta bristningsgränsen och jag gjorde vad jag behövde för att överleva. Det låter dramatiskt, men så känns det.

Och jag ska vara ärlig, jag har slarvat rejält med mina tabletter på senaste. Jag gillar inte hur dom får mig att känna så istället har jag satsat stenhårt på att komma igång och träna, äta bra mat och sova. Röra på mig. Tillsätta näring och energi. Imorgon ska jag till min läkare och då ska vi utvärdera lite och se hur vi ska gå vidare. Och på torsdag ska jag till kuratorn för första gången.

Jag börjar fundera på om det kanske är dags att försöka komma tillbaka till jobbet igen. Inte heltid, absolut inte, men kan tänka mig några dagar, 2-3 max. Kanske halvdagar bara. Jag vet inte. Är fortfarande skör och jag vill inte gå ut för hårt direkt för då vet jag att jag kommer krascha igen. Sakta men säkert, en stadig come back. Får se hur allt känns efter mina möten i veckan.

Jag har haft en väldigt bra helg, har lyckats tanka mycket energi dessa dagar vilket är avgörande för att jag ska börja må bättre. Än så länge känns min tank mer än tom, som ett hål, men jag ser dessa dagar där allt känns bra som att jag börjar lägga grunden och börja täppa igen det där hålet. Snart har jag en stabil botten, och då kan jag börja fylla på riktigt. Man tar lite i taget, känner efter, backar, kliver fram, strukturerar om, känner igen, försöker igen, backar 3 steg, gråter, skrattar, ifrågasätter. Man lever. Ett steg i taget.

Det ska bli bra igen. Det finns inget annat.
Jag tycker det är ganska spännande att lära känna den nya Ronja. Vem är hon, vad tycker hon om, vad vill hon göra. Det finns massor att utforska och lära, det är roligt. Varför ska jag ”gå tillbaka” till den jag var innan min ångest? Jag minns inte hur hon var. Och jag tror att jag växte ifrån henne för längesen. Det är ungefär som att ha ett block framför dig, som du sakta men säkert skulpterar fram. Du vet inte vad formen kommer bli, och det är det som är spännande. Det blir något helt nytt. Det jag vet dock, är att jag är starkare nu. Modigare. Klokare. Jag är en krigare. Bär mig själv ståtligare och större.

Ordbajs

psykisk ohälsa, tankar & texter

Det är jobbigt just nu. Jag får inte riktigt dagarna att funka och min sömn har kraschat igen. Vet att jag måst bli bättre på att ta mina tabletter men det är så jävla läskigt. Faktiskt. Det känns konstigt att behöva proppa kroppen full med konstiga ingredienser jag inte ens kan uttala namnen på. Det är fan inte lätt. För en vecka sen kände jag att jag nog skulle kunna börja jobba 50% snart. Nu känns det så jävla långt bort. Samtidigt som jag vet att det inte är så mycket kvar av sommarsäsongen och sen blir det ett glapp innan vintern börjar och det kanske inte vore så dumt att försöka komma igång igen.

Det är svårt. Jag inser också att man måste fan vara frisk för att kunna vara sjuk. Men det är en helt annan historia. Jag känner mig lite arg. Inser jag nu när jag skriver det här. Jag är arg för att jag inte kan ta kontroll över mitt liv och att jag bara lever i nån jävla gråzon hela tiden. Jag stör mig på mig själv. blir besviken, frustrerad och knäpp. Ledsen. Det är tamefan att det ska vara så svårt.

Jag försöker jobba med mina tankar och inte tänka så mycket på framtiden, bara tänka på vad som är nästa rätta steg. Men jag har tappat det. Planeringen jag skrev förra veckan höll inte ens tre dagar sen sket sig allt. Och det gör mig frustrerad på mig själv. Att det ska vara så jävla svårt att bara hålla sig till en plan. Hålla sina löften till sig själv. jag vill bli bättre, jag vill göra bättre. Jag vill vara bättre. MYCKET bättre. Min självdisciplin verkar vara bortblåst.

Min läkare har sagt åt mig att sluta vara så hård mot mig själv. På ett sätt kan jag förstå henne, på ett sätt absolut inte. Jag tycker att jag är alldeles för snäll med mig själv. Som tillåter mig själv att fucka up dag efter dag efter dag. Bara ligga i soffan, inte äta riktigt, inte träna riktigt, inte sova riktigt. Gråter och har ångest och känner att världen är emot mig. Jag tar ju förfan inget ansvar för min egen hälsa. Det är något jag vill bli bättre på. Att lära mig ta ansvar för mig själv och mitt liv och se till att göra något vettigt av det. Men ja, det är svårt och läskigt och jag känner mig som 5 år igen. Fast jag vet ju att ingen kommer att fixa det här åt mig. Det är bara jag som kan göra det.

Jag vill sluta gnälla, och istället börja få saker gjorda. Börja få ordning på mitt liv. Få ordning på min hjärna. Åtminstone ta tillbaka kontrollen över vad som pågår där inne.