Tillbaks till spåret

psykisk ohälsa, träning

Jag är som sagt tillbaks i löparskorna och även om det går riktigt långsamt för tillfället och jag är i riktigt dålig form så älskar jag det. Försöker springa helt kravlöst och inte bry mig om några tider eller nånting, bara vara tacksam över att jag faktiskt KAN springa. Och det funkar ganska bra. Det är härligt. Det är roligt. Jag mår bra av det.

Efter 6km löpning stannade jag vid starten av längdspåren och stretchade lite innan jag gick hem och tog ut Toijko på en 3km promenad i spåret. Han älskar att springa i skogen och här har han ju aldrig varit förut så han verkligen myste. Längtar tills i helgen när Ida kommer hem med Lex (Toijkos bästa kompis) så dom kan springa i skogen tillsammans. Det kommer bli så kul.

Annars så är jag helt rörd av alla meddelanden och kommentarer som rullade in igår efter jag delat lite av min sjukskrivning på instagram. Jag var helt varm i hela kroppen resten av kvällen. Dock hade jag lite svårt att sova, kunde inte somna riktigt och vaknade flera gången. Det var väl en ganska stor dag för mig igår så det kanske var därför.

Jag ska skriva mer om min depression och ångest snart, jag måste bara smälta allt lite och landa i det här nu.

Ta hand om er.

Idag sa jag det högt

psykisk ohälsa, träning

Idag tog jag min första löprunda på jag vet inte hur länge, och även om det var helt sjukt jobbigt så kändes det som om jag kunde andas för första gången på länge. Och det var roligt. Det var så himla roligt att få sträcka på benen och bara springa på utan att bry sig om tid eller nånting. Jag kunde inte det, bry mig alltså, för jag vet ju att jag är tillbaka på ruta ett så det var ingen mening att ha några förväntningar.

Som jag sagt tidigare, att när kroppen rör sig så rör sig tankarna också, vilket är exakt jag behöver just nu. Jag började tänka på att jag vill prata om min psykiska ohälsa öppet, dela med mig mer och vara ärlig med folk. Jag har ju velat det så länge men det är så fruktansvärt läskigt. Men under de där kilometerna så tänkte jag att jag nog ska bara börja göra det. Skita i vad andra tror, tycker eller tänker, det här är viktigt för mig så jag vill göra det.

Och vet ni vad, för ungefär en timme sen delade jag mitt första inlägg på instagram om det här. Det kändes så jäklarns bra. Det var skitläskigt och jobbigt men också stort och modigt. Jag kände mig modig, och viktig. Jag vill tro att det kommer bidra till något bra. Om jag vågar vara öppen så kanske någon annan vågar söka hjälp. Jag vill bara dela med mig av mina erfarenheter och hoppas kunna hjälpa någon annan.

Jag vill fortsätta prata om det här, och nu är första steget taget. Dessutom vill jag fortsätta med min löpning, för jag vet att jag mår så sjukt bra av det och det är så roligt. Idag är en rätt bra dag ändå, trots att den var så tung och mörk imorse.