Idag var det tufft

psykisk ohälsa, vardag

Först och främst måste jag bara flika in hur MAGISKT det var igår när jag och Ida for till Gevsjön. Det var helt tyst och lugnt, vattnet var skönt och det var knappt någon där. Vi badade och bara hängde på stranden och mådde så jädrans gött. Vill åka hit fler gånger. Fattar inte att vi inte varit här på hela sommaren?!

Idag var det svårare dock. Redan imorse vaknade jag med en klump i magen och kände direkt att jag var extra skör. Det är så enkelt att skilja när jag haft någon/några bra dagar för helt plötsligt blir det svart på vitt. Den här känslan av att något inte står rätt till.

Och plötsligt måste jag leta bland alla burkar efter vilken tablett jag ska ta när det blir så.

Det är en märklig känsla. Allt man jobbar på dagligen, konstant, kan bara raseras på en sekund. Man är så fruktansvärt liten och hjälplös i det här mörkret. Känns det som iallafall. Ensam är man ju aldrig men just där och då är man det. Det är tungt.

Som grädde på moset hände massa konstiga saker på förmiddagen som totalt knäckte mig och sen låg jag på soffan och storgrät. Det var skönt dock. Det är alltid så skönt att släppa på det där trycket. Det ligger där som ett konstant lock och jag kämpar fortfarande med att öppna det och låta saker och ting komma ut. Men det är läskigt och svårt och jag är van att hålla allt inom mig. Också något jag jobbar med. Konstant.

Nåväl. Mamma ringde iallafall häromdagen och vi hade bestämt en mystur på fjället så hon kom förbi och så tog vi en sväng på Mullfjället. Vi hade så himla mysigt och trevligt och det var exakt vad jag behövde för att vända på den här dagen. Vi pratade om allt och inget, satte oss ner med lite fika och tittade på utsikten och kramades i flera timmar.

Ibland behöver man bara sin mamma, sin hund och ett fjäll för att allt ska kännas bra igen.

Just nu är jag fruktansvärt utmattad och tagen från den här dagen. Min hjärna blir lätt överkokad och då måste jag bara pausa ett tag. Nu ligger jag på soffan och känner mig färdig med den här dagen. Imorgon är en ny dag, nya tag. Det blir säkert något utav den också.

Ta hand om er.

Jag är fortfarande här

psykisk ohälsa, träning, vardag

Ja vad ska man säga, den här sidan har inte prioriterats på senaste. Tydligen. Men nu är jag jäkligt motiverad att ta tag i en hel del saker i mitt liv, bland annat bloggen. Framförallt så vill jag ju fortsätta skriva och kunna ha en plats att samla tankar och bilder på.

Tänkte jag ska dra en liten snabb update om vad som hänt på senaste, samt vad jag planerat för framtiden.

Vi tar det från början..

Jag har ju som sagt börjat springa igen. Än så länge går det typ 50/50, hälften av passen känns bra medans hälften känns skit haha. Den här veckan har jag planerat alla mina träningsdagar och jag tror att det kommer göra sjukt stor skillnad.

Min syster kom hit förra helgen och stannade över natten. Så himla mysigt! På lördagen packade vi fika och for upp till Blanktjärn. Hade inte varit där än i år. Det är ju avspärrat nu så man inte får gå ner till vattnet och man får bara hålla sig till en av grillplatserna samt att det är cykelförbud. Detta är för att det är sånt himla högt tryck på lederna så de har blivit så fruktansvärt slitna. Avspärrningen är så att naturen ska få vila lite.

Det var iallafall jätteskönt väder och vi satte oss i mossan en bit från leden och fikade och tittade på folk som gick förbi. Toijko tyckte det var väldigt roligt att tugga på exakt alla pinnar som fanns så ibland gick det inte så fort fram haha. Men vi hade ju inte bråttom!

På kvällen for vi hem till pappa för han fyllde år på fredagen så det blev middag och en tårta till efterrätt som jag och Josefin hade slängt ihop innan. Så himla mysigt att hänga lite med nästan hela familjen.

En annan grej som jag gjort är att jag och Ida for upp till linbanan och släppte vovvarna en kväll. Det var helt magiskt fint (men alltid så svårt att fånga i mobilkameran…) och hundarna for som raketer upp och ner i backen. Tycker det är så härligt att se när dom busar och leker med varandra. Lex och Toijko har verkligen blivit så bra vänner.

Vi har också varit ute och plockat hjortron! Alltså, jag hade glömt hur fantastiskt det är? Dels är det så galet rogivande att gå runt på fjället, sätta sig bland risen och plocka bär, men också så känner man ju sig så himla RIK. Vilken ynnest det är att få gå ut och plocka färska bär.

Hundarna for runt i lyckorus och mådde så himla gott i mossan. Jesper var med också men han var lite längre bort.

Det fanns massor av både hjortron och blåbär, men hjortronen var ganska små och mycket var inte ens moget än. Man skulle nog kunna gå upp nu igen och plocka massor. Vi fick ihop två stora hinkar på den tiden vi var ute och jag har ätit hjortron nästan varje dag sen dess. Det ÄR ju så gott!

Idag, måndag då. Jag sov lite halvtaskigt men vaknade upp och kände mig sjukt motiverad och peppad på den här veckan. Igår satt jag och planerade mina dagar så att jag inte ska behöva bli så handfallen hela tiden. Jag behöver en plan på vad jag ska göra på dagarna för annars blir allt alldeles för överväldigande vilket gör att jag bara hamnar i en ångestbubbla i soffan hela dagen.

Min läkare har ju sagt att jag absolut inte får sova på dagarna för att vi ska få ordning på min sömn, så det gäller att jag har saker att sysselsätta mig med. Hittills har allt gått enligt plan förutom att jag kom upp en timme senare än jag önskat. Men det är okej, huvudsaken är att jag är uppe. Det är så lätt att vara hård mot sig själv och sänka sig själv när saker och ting inte blir som man tänkt sig, men jag måste måste MÅSTE sluta med det. (min läkare säger att) Jag har haft sån stor och hög press på mig själv och levt under hög stress så länge att jag behöver ta många steg tillbaka och vara glad för det jag klarar av. Ibland är det mer, ibland mindre.

Nu känner jag att inlägget börjar bli väldigt långt här, men jag är GLAD att vara tillbaks och vi ska prata mer om min sjukskrivning. Jag lovar.

Ha en fantastisk måndag, PUSS.

Promenad i tege, högsommar och en trött själ

psykisk ohälsa, vardag

Igår tog jag, Jocke och Toijko en promenad i tege med lite fika i ryggsäcken. Herregud vad varmt det var, vi stannade flera gånger och gav vatten till Toijko, tog ner han i bäckar och såg till att vi själva drack. Tycker det är härligt med sån här värme men samtidigt är det lite läskigt. Man måste verkligen se till att dricka och få i sig mat för annars kollapsar man ju.

Det var ialllafall väldigt mysigt att bara strosa runt där utan någon som helst brådska. Och när vi kom hem tog vi ett dopp i sjön och sen somnade jag på soffan några timmar med en bok i handen. Så skönt.
Jag har börjat läsa mycket igen, det är underbart. Känner mig så lätt och kommer till ro när jag läser. Det är skönt, när min hjärna annars går på högvarv.

Idag är det dock lite svårare. Jag är ledsen idag, har inte gjort nånting förutom att gå ut med Toijko och sovit på soffan. Läst lite också. Och nu på kvällen lyckades jag ta en dusch. Men jag känner mig bara så olustig i hela kroppen, så många frågor och inga svar. Känner mig vilsen, liten och ledsen. Oförstådd, missplacerad och ur funktion. Maten smakar ingenting idag och jag vet inte om jag är hungrig eller mätt, jag känner ingenting.

Det är så svårt att vara sjuk på insidan. Man kan inte plåstra om eller se om såret läker eller inte, så som man kan om det är på utsidan. Jag undrar om det nånsin kommer bli bra igen, vad jag ska göra av mig själv för såhär kan jag inte fortsätta leva. Allt jag vill är att fly härifrån och börja om på nytt.

Det är så frustrerande och jobbigt när man ena stunden tror att man börjar få lite ordning på saker, för att sen gå och borsta tänderna och när man tittar sig själv i spegeln så vänder allt och man är tillbaka på ruta ett. Man måste liksom kämpa sig igenom dagarna och göra saker som får en på fötter. Typ bädda sängen, borsta tänderna, ta på sig vanliga kläder, ta en promenad, etc. Göra saker för at få dagen att gå och för att på något sätt komma tillbaka till livet. Det är svårt och jag är ledsen och vill inte leva men jag vill leva och jag vill inte vara ledsen och jag önskar att det vore enkelt.

Att acceptera sin nuvarande fysik

vardag

Jag och Toijko tog en sväng upp till Sadeln idag och trots att det ser grått ut på bilderna så var det sjuuukt varmt och helt vindstilla! Jag svettades som en gris haha.

En sak som jag gick och tänkte på medan vi vandrade uppåt är att fan vad det går snabbt att tappa sin styrka och kondition och vad svårt det är att acceptera att man inte är där man vill vara. Efter lite för många veckor av både sjukdom, dåliga kostvanor och lite för länge på latsidan så kan jag säga med säkerhet att jag inte kommer köra Salomon27k i helgen. Det känns så jäkla tråkigt, men både pga att mina lår är lite halvt trasiga för tillfället och att jag inte tränat på senaste tiden så bra, så vet jag att det är rätt beslut.

Jag är verkligen så fruktansvärt taggad på att bli stark och snabb igen. Det finns ingen värre känsla än att inte orka gå eller springa där man vill för att det blir för jobbigt. Jag vill kunna röra mig fritt på fjället utan att gå sönder eller bryta ihop haha..

Jag var i rätt bra form innan jag blev sjuk och framförallt innan jag blev sjukskriven, och jag önskar att man bara kunde plocka upp där man sluta men det är inte så tyvärr. Det är bara att börja om på ruta ett och köra på. Det som är bra är ju att det brukar gå ganska snabbt att komma tillbaks hyffsat iallafall, det som är dåligt är att det brukar vara typ 2 veckor ren tortyr först haha.

Min plan är att försöka börja med 4 träningspass i veckan där 1 eller 2 är styrkepass. Jag behöver bygga upp mina muskler igen för de har tyvärr inte blivit så prioriterade på senaste. Plus att jag vet att lite styrketräning hjälper mig lite extra i all annan träning så WIN WIN. Utöver det vill jag köra en 30 dagars-challenge där jag eliminerar allt socker. Jag har dragit på mig ett onödigt sockersug som jag vill råda bot på och det bästa sättet för mig är allt att gå cold turkey – allt eller inget. Så det ska jag köra på från och med nu!

Sen såklart äta ren och hälsosam mat, lagom mängd, hyffsade rutiner osv, ni vet. Allt sånt där basic som man annars gör. Dricka mycket vatten (det är jag dock redan duktig på men ändå), äta mer grönsaker, mindre snabba kolhydrater, mer protein (kan vara ganska dålig på detta). Ja men lite så, känns ändå som en bra plan och jag är taggad!

Helgen som var och måndag

vardag

Är lite besviken att jag helt glömde bort att ta fler bilder i helgen, men men, jag hade helt enkelt fullt upp med att ha roligt!

Jag var ju på fotbollscup i Offerdal/Änge i lördags och det var verkligen en bra uppstyrd dag. 16 lag var anmälda och det var rätt mycket publik också. Vädret var på topp med strålande sol och bra värme. Tyvärr gick det inte så bra för oss, förlorade 2 och vann 1 så vi gick inte vidare ur gruppen men jag gjorde mål och vi var på gott humör så det gör inte så mycket. Dock har jag sträckt mig rejält eller fått en bristning i båda framsida lår så jag kunde knappt springa, än mindre skjuta vilket var galet frustrerande. När man liksom vet hur snabb man är egentligen men så bär inte benen..

Nåväl.
Efter matcherna for vi och badade innan det var dags för finalen. Mörsil vann (kul med vinst för hembyn, inte så oväntat dock haha) och Alsen blev tvåa. Bra match, bra spel.

Efter finalen for vi till världens finaste hus i Bångåsen och grillade och förfestade innan vi for in till Kaxås för att gå på Svea Park där det var fest på kvällen.
Det var verkligen en rolig dag/kväll/natt och det var jättekul att träffa så många gamla klasskompisar och andra vänner och bekanta man inte sett på flera år.

Vi åkte hem ganska tidigt på söndagmorgon för Agnes skulle jobba. Men det var typ bara skönt att komma hem.

Idag skulle jag egentligen ha jobbat men tyvärr funkar det bara inte idag. En hel natt vaken i bara ångest och tankar som snurrar, magont och en puls i 200. Fick smsa chefen och som tur är så är han väldigt förstående och sa att det inte var några problem.

Det känns så jäkla trist bara, för igår kändes det ändå som att jag var lite på bättringsvägen men nej, tydligen inte. Jag hade nog lite för höga förväntningar. Det är bara att bryta ihop och komma igen. Ladda om och försöka igen. Jag tänkte bara försöka ta det lugnt idag, läsa lite, dricka te och sova. Gå promenad med Toijko. Det ska nog bli bra.

Härliga fredag!

vardag

Idag har jag och Toijko varit på hike i Ullådalen.. 10 km knatade vi ihop och han var så jädra duktig!! Jag blir så himla glad när han får springa lös och man verkligen ser hur roligt han har. Han älskar att hoppa runt i mossan, på stenar och klippor, höga gräset och bäckar. Man ser att han njuter fullt ut.Fjället är verkligen hans rätta plats och jag längtar redan efter alla turer vi ska göra tillsammans. När han mår bra, då mår jag bra.

Vi gick en bit på skutan runt-leden och vek sen av och gick till en liten tjärn där vi satt och myste en stund (typ 2 minuter haha) innan vi loopade tillbaka och gick hemåt igen. Sen strax innan vi kom tillbaks så kunde man välja lite olika vägar ner till parkeringen och då tänkte jag att jag skulle ta en led som jag aldrig gått förut. 3km till parkeringen, inte så farligt. Bara det att halva vägen var myr så det var sjukt blött (inte för att det var någon större fara egentligen) och på ett ställe så slutade det helt plötsligt finnas kryss? Så jag visste inte riktigt var vi skulle gå så jag följde kraftledningen och vi hamnade ju på rätt plats men det måste finnas en bättre väg. Det var liksom inga tydliga tecken på nån led nånstans, så konstig? Jag kanske tittade dåligt men annars sitter ju kryssen rätt så nära varandra så man vet ju var man ska.

Nåväl det var inga bekymmer. Vi knallade på och kom fram till bilen där vi tog ett fikastopp i form av vatten och proteinbar i bakluckan. Sen somnade Toijko i bilburen på en sekund och jag for på coop och köpte vattenmelon som jag varit så fruktansvärt sugen på. Gissa om det smakade gott i solen på altanen efteråt!

Nu är vi bara hemma och vilar lite. Får se vad vi ska hitta på sen, har inga planer. Imorgon ska jag ju iväg på fotbollscup så lär väl packa och dona för det. Är så taggad!

Göra det man kan

vardag

Jag sitter fortfarande med en förkyldning, dock känner jag mig inte speciellt dålig (mer än att jag känner av att jag inte är helt frisk) och börjar bli otroligt rastlös. Så efter jag hade varit inne i byn på lite ärenden svirade jag om och tog en sväng upp på fjället. Ingen löpning, men bara så snabb gång jag orkade. Och PJUH vad jobbigt det kan vara att gå alltså?!

Men jäklar vad gött det är att få vara på fjället. När jag kom upp på berg satte jag mig en stund på en sten och blundade och bara kände hur vinden blåste bort alla bekymmer inom mig.

Två saker har jag tagit med mig senaste veckan:
1) Min granne skrev såhär på sin instagram (ungefär) ”när man rör på kroppen rör man på sina tankar också”. Det var så klokt sagt och något jag tänkt på senaste dagarna.
2) Jag följer Fanny Borgström på instagram (följ henne ni med, GRYMT duktig trailrunner och verkar vara en superhärlig tjej over all), och hon hade lagt upp en bild när hon stog i ett vattendrag och skrev (ungefär) ”man kan skölja bort allt man inte vill ha genom att stå i rinnande vatten”. Så då tänkte jag att man måste kunna göra samma sak med vind.
Det tyckte jag att man kunde.

Så, idag har jag både rört på kroppen, tankarna och även blåst bort det jag inte vill ha. Tycker det är kvitto på en fin torsdag.